Tre Världar

Pans rike

Pans rike - Om de fyra elementens väsen är min andra bok. Den är en lovsång till naturen. Jag hoppas att den skall ljuda klart och att den skall sprida inspiration, lust att möta varelser och vilja till samspel med dem. Naturens väsen vill bli sedda, de stärks av att vi tror på dem och vet om dem. När vi sedan till och med kommer till praktisk handling som syftar till deras, och därigenom även vårt eget, bästa, kan en stor och varaktig förändring ske med vår kära jord.

Den dagen vi människor förstår att naturen är full av levande, tänkande och kännande väsen kommer vårt förhållningssätt att ändras i grunden. Den dagen när vi vet att trädet har vuxit och blivit så grannt på grund av en mängd olika väsen kommer vi att fatta våra beslut med hjärtat och vårda naturen som den levande och medvetna värld den är.

Boken är ett djupdyk i de fyra elementen och deras mångfald av väsen. Kapitel som beskriver en viss grupp av varelser - var de håller till, hur de ser ut, vad de gör och önskar - vävs samman med kapitel där man får möta enstaka väsen och får en inblick i just den vännens liv. Pans rike är en bred bok för alla som vill lära sig om naturens väsen, glädjas med dem och kanske vill öppna sig för dem.

Här är Pan. Nedanför bilden följer innehållsförteckningen för Pans rike, kapitlet om Sjöpan samt några kommentarer jag fått om manuset.

Innehållsförteckning

Utdrag ur Pans rike:

Sjöpan

Sjöpan är en äkta naturande - en varelse med stor kraft och en djupgående kunskap och visdom. Samtidigt är han full av humor och upptåg och han har ett övertag som gör att han knappast kan hålla sig ifrån att driva med människans begränsningar. Troligen finns han, eller varelser som liknar honom, runtom i Östersjön, men min erfarenhet är begränsad till Nyköping. Jag mötte honom nämligen ganska nyligen, förmodligen eftersom jag först nu var mogen för det.

Att en havsvarelse skulle heta Pan, namnet på jordelementets kung, är naturligtvis bakvänt, men känslan, attraktionen och kärleken han väckte i mig frammanade just det namnet. Hans eget folk känner honom istället som sss rRitschit. När havsfolket susar, rullar och klatschar just så - sss rRitschit - då svarar han. Det är kärlekslockropet som gör att han genast kommer till dem. Det är hans signatur.

När jag skulle skriva detta kapitel var det vinter. Eftersom jag förstod att havets fria ande, sss rRitschit säkert hade en hel del att säga, cyklade jag ut till Ängsstugan där jag först träffat honom. Isen låg tjock på Stadsfjärden men Sjöpan var ändå lätt att få kontakt med. När jag frågade om han ville säga något till oss människor kom svaret utan fördröjning.

Hör min röst, först. Sedan: håll av mig. Sist: kom med mig.

Han tystnade. Jag undrade om det var allt, men när jag tänkte till förstod jag att det var tre saker han ville tala om. Alltså började jag att fråga om det första han sagt. Vad säger du, vill du låta oss höra din röst?

Jag är havets fria ande.

Livskraft, vattenrörelse, frihet, vidd, hav.

Jag vill att havets folk ska få frid.

Frihet. Ljus.

Vårt hus är murket och unket som det är nu.

Vi önskar ett medvetet agerande,

ett miljörätt handlande

och ett kreativt, kraftfullt genomförande av livsviktiga åtgärder.

Vi drunknar av skämd och rutten lukt.

Ett havsfolk kan dö ut.

Är havet förgiftat, förpestat, förfallet,

då finns vi inte mer.

Titta i gifttunnor, i oljetanks, i bensinpumpar -

där lever vi ej.

Inte i varken avloppsbrunnar eller stillastående dikesvatten heller.

Hav vill leva!

Dött hav är inget hav.

Det befolkas ej av havsfolk utan enbart av avlopps- och hålrumsväsen.

Inget mer.

Det andra han ville tala om var: håll av mig.

Kom - se mig, hör mig, berörs av mig.

Jag viskar i vågen,

jag vaskar i vassen,

jag tasslar i smältisen

och slår hårt mot din för.

Ser och hör vi havet då ser och hör vi honom. Men han vill även att vi ska synas. Människor som ser suddiga ut för Sjöpan kan i sin tur inte heller se honom.

Väck dina sinnen!

En sovande människa är inte stort mer än ett flak drivis.

Det är något man knappt märker som havsande.

Det glider förbi och löses upp,

det är inget i sig.

Du är människa - så varför inte bli det du kan bli.

Du har en mängd gåvor men måste väcka dem,

en efter en.

Sjöpans vädjan till oss alla är att öppna sinnena, att vakna, annars kan inget av det han önskar ske.

Det, just det, är att hålla av mig och mitt folk.

Se och hör, känn och smaka det vi ger.

Kom med mig. Att höra Sjöpan är det första. Gör vi det och följer vi hans uppmaning, då agerar vi för ett friskt och rent hav. Det andra steget är att se honom, att uppleva hans rörelse omkring oss och hålla av honom. För det tredje steget, kom med mig, krävs det mod att dyka djupt ner i sin egen själ.

Kom och kom och kom med mig.

Vad vill det säga, du glada människa,

du goda, du tålmodiga.

Då vill jag att du vågar låta mig föra dig ut till havs.

Jag vill väl, men jag vill att du samsas med min kraft.

Du är rädd för havet så länge du är rädd för din egen vågade våg.

Du är rädd för havsfolkets lockande kör

så länge du är rädd för dina egna rörelser i bröst och mage.

Där nere går vågorna höga, för höga.

De är ett hot.

Havet är ett hot.

Du är ett hot mot mig, jag är ett hot mot dig.

Jag är mästaren till havs,

så länge du är rädd för ditt eget hav blygs du för mig.

Du vågar inte ta min hand.

Jag är farlig.

Att tampas med det inre oväder, att se och förstå sitt eget hav är den enda vägen. När vi genomskådar våra känslovågor säger Sjöpan att vi finner en skatt långt ner i djupet.

Skatten är av renaste guld,

den kommer från solen huld.

Den är i varje människas botten,

längst ner i det förlista skeppet.

Den är din. Du är min.

Jag vill vara din.

Den skatten vill även jag se, den har jag inte i mitt hav,

den har bara du,

människa.

Den skatten skall föra oss samman, den är vår vigselring.

När den väl öppnats och dess ljus strömmar upp och renar ditt hav,

då kommer du att längta till mig,

då kommer du till mig.

Du ger av din gåva,

vi vigs samman.

Det är Sjöpans framtid och det är vår framtid. Vi har en väg att gå tillsammans och båda behöver den andra för att nå ända fram.

Vattnet är din rening, du är min skattgömma.

Vi vill båda ta del av varann, skillnaden är bara att du inte vet det.

Du väntar på någon som säger vad du ska göra.

Jag har sagt det nu.

Rena ditt vatten, då renas mitt.

Då förlovas vi i guldglans

och solen blir vårt nästa hem.

Kommentarer om Pans rike

Det är bara en handfull människor som tittat på manuset hittills. En kommentar jag fått lät så här: Jag är hänförd. Så poetiskt. Det är underbart att tänka sig att naturen funkar som du beskriver det. Är bara lite avundsjuk att inte jag också kan "se" som du gör.

Min syster är en av dem som läst igenom manuset. Hon tog med det på en resa till Tyskland. När hon kom till ett kapitel om framtidsväsen skrev hon följande kommentar:

En ny saga! Jag ser den framför mig. Kommer just från en helt underbar konsert i borgen som jag ser från "min" vinträdgård där jag bor i Hambach, Neustadt. Varje ton var ren njutning. Fulländat. Allt man kunde önska. Då tänkte jag: vad passar bättre än att avsluta konserten med lite väsen-läsning!